Det kommer fixa sig till slut, det är det inget tvivel om...
... fast nu känns skiten sur och flera mil ifrån... det löser sig...
Deppig. Nedstämd. Lättstött. Ledsen.
Jag har inte riktigt varit här de senaste dagarna. Jag vet inte vart jag har varit. Jag har känt mig allmänt deppig och hemlängtan har gjort sig påmind, nu mer än någonsin innan.
Jag saknar er där hemma!
Mina vänner, min familj... Fan, jag erkänner... Jag saknar till och med Ystad.
Idag var en sån dag som man bara ville lyfta luren och beklaga sig, prata av sig lite. Men det går inte. Alldeles för dyrt. Och eftersom jag kom hem från skolan strax innan 18 var det ingen idé att kika in om på Skype eftersom alla där hemma redan gått och lagt sig.
Jag vet inte vad det är eller vad det beror på. Hälften av tiden har gått, det kan vara det. Jag trivs jättebra här, med allt och alla men det fattas liksom något. Jag vill vara här men jag vill att alla ni ska vara här hos mig.
Egoistiskt och lite småtöntigt, I know... Men när allting bara känns mörkt och tungt så behöver man sina närmsta.
Jag längtar tills dess att Poke kommer. 13 dagar kvar nu och nedräkningen är i full gång. Jag längtar!
Och allting kommer att kännas lite lättare sen...
Märkligt nog får jag samtidigt lite panik när jag kikar i kalendern och inser att det bara är 13 veckor kvar, sen är jag hemma i Svea igen. Hur ska jag ha det egentligen? :)
Beslutsångest, framtidsångest, pengaångest, saknadsångest...
Nåja, på fredag är det Swedish Party på Viper Room i Hollywood - Timbuktu, Adam Tensta, Maskinen med flera uppträder, stället kommer att vara fyllt av svenskar (as always in L.A) och lägenhet 406 är fruktansvärt förväntansfulla. Kommer bli askul!
"Den verkliga upptäcktsresan består inte i att söka nya landskap utan i att se saker med nya ögon" - Hmm...
Love
Kommentarer
Trackback
